Ut med det nya och in med det gamla. Boomer shooters är här för att stanna, så mycket har vi vid detta laget fått klart för oss. Den där nostalgiska förnimmelse om fornstora dar, upplevelserna från förr när livet kanske uppfattades som lite mer lättsamt och bekymmerslöst. Väldigt lite kan mäta sig med den där rosenskimrande känslan, vilket många utvecklare blivit fantastiskt duktiga på att utnyttja. Däribland danska Slipgate Ironworks vars katalog är fylld av retro-modernistiska hyllningar.
Ghostrunner, Rise of the Triad, Ion Fury, Graven och Kingpin Reloaded är blott en handfull av dessa exempel på giftermål mellan modern teknik och nostalgi. Ett recept de nu återvänder till med Phantom Fury där den kaxiga donnan Bombshell återigen ställs mot en till synes aldrig sinande ström av 90-talsdoftande ruskprickar. Men att bara anspela till den nostalgiska sidan av Phantom Fury är också att göra titeln en grov otjänst.
Inledningsvis är det nämligen lätt att avfärda Slipgate Ironworks spirituella uppföljare till Ion Fury som bara ytterligare en i mängden av många boomer shooters – deja vu. Men skrapar man lite lätt på ytan, och tillbringar en längre stund med det så blir det tydligt att här finns långt större aspirationer. Phantom Fury nöjer sig nämligen inte med att att reprisera vad som kommit att bli norm för genren.
<bild>Action så det räcker och blir över, och spelets aspirationer är det sannerligen inget fel på.</bild>
I vad som nu blir Shelly Bombshells tredje rodeo har nämligen delar av upplevelsen moderniserats med spelmekaniker som inte nödvändigtvis egentligen rimmar så väl med de visuella aspekterna av Phantom Fury. Förstå mig rätt här, detta är absolut inte något negativt – snarare lite oväntat. För utan att spoliera allt för mycket så blir man snabbt varse om att utvecklarna sneglat och tillåtits sig inspireras av exempelvis Half-Life 2.
Detta märks inte minst i miljöerna som tillåtits bli mer expansiva och komplexa, med tydligt ökat fokus på interaktivitet. Objekt kan plockas upp, studeras och flyttas i långt större utsträckning än tidigare, vilket nyttjas väl i spelets många pussel som erbjuder uppskattade pauser från skjutandet. Phantom Fury är även långt mer filmisk i sin presentation jämfört med studions tidigare titlar, med sekvenser lyfta ur eller inspirerade av Hollywood.
Resultatet är en visuellt spektakulär men periodvis frustrerande upplevelse, som i skrivande stund är i behov av en hel del finputs för att nå upp till sin föregångares nivåer. För medans jag verkligen uppskattar mycket av vad Slipgate Ironworks tidigare spel, och onekligen också imponeras av deras vilja att utvecklas snarare än att blint förlita sig på de nostalgiska aspekterna, så lämnar Phantom Fury en del att önska.
<bild>Ruskprickarna är många, men dras tyvärr med tvättsvampssyndromet.</bild>
För vid sidan av dess sprakande presentation, och ja den tåls att lyftas fram både en och två gånger – en direkt erotisk anspelning på voodoo-generationen. Så finner vi också en förvånansvärt grå och tråkig arsenal av vapen, som erbjuder ganska lite i form av tillfredsställelse. Vilket också tillsammans med fiendernas förmåga att absorbera ammunition likt tvättsvampar skapar en viss problematik.
Shelly känns nämligen aldrig riktigt som det bombnedslag hon utges för att vara, här saknas oompf och den där råa euforin som jag så ofta associerar med genren – finns helt enkelt inte här. Phantom Fury är helt enkelt en idag opolerad upplevelse med makalöst mycket potential, men som också egentligen hade behövt ligga och koka i några månader till innan lansering.
Interaktiviteten, äventyrets bredd och dess visuella paketering är helt outstanding, och i det bästa av ögonblick är Phantom Fury bland det mest imponerande du idag kan finna i genren. Ett olidligt imponerande hantverk och tillika kärleksbrev till det tidiga 2000-talets storhetstid, pepprat med en god dos modern sensibilitet. Och kan du leva med tidigare nämnda skavanker samt inte har några problem med en (rejäl) utmaning. Go for it.
Personligen så kommer jag nu lägga Phantom Fury på hyllan i några månader för att återvända senare i sommar, då Slipgate Ironworks förhoppningsvis hunnit balansera upplevelsen och förbättrat känslan i den relativt ansenliga arsenal av vapen som spelet dukar fram. För här finns onekligen väldigt mycket att imponeras, förundras och underhållas av, även om det i skrivande stund är i en relativt opolerad form.