Den här recensionen har varit mitt absolut svåraste uppdrag hittills. Jag har testat en del spel för Gamereactors räkning nu och till största del har det blivit texter som inte varit särskilt positiva. Några har varit rejäla sågningar, andra halvljumna och endast ett par av texterna har behandlat ett helt okej eller bra spel. Det är därför jag känner mig lite vemodig här, inför författandet av den här texten, för jag är inte van vid att hylla saker till skyarna. Men någon gång ska ju vara den första, antar jag, och nu är det dags för {The Rise of the Golden Idol} är ett helt underbart spel. Jag skulle kunna tillskriva en massa olika smickrande och berömmande ord såsom magnifikt, förträffligt, en knock-out och så vidare, men jag antar att du som läser den här texten undrar hur min upplevelse har varit och vad jag grundar dessa stora ord på – och det ska jag berätta nu.
Föregångaren, Case of the Golden Idol, är ett utmärkt spel. Vi får följa den gyllene statyetten när den går mellan olika ägare och lämnar tragiska olyckor och mystiska mord i dess väg. Genom deduktion skulle vi lösa fallen – berätta vad som hänt och vilka som gjort vad. Den högst vetenskapliga kunskapsbasen Wikpedia beskriver deduktion som följande:
"Deduktion är generellt identiskt med härledning av slutsatser från givna premisser. Deduktiva slutledningar karakteriseras av att det råder ett hypotetiskt förhållande mellan premisser och slutsats, det vill säga ett förhållande av typen". Alltså, genom att se vad som finns på skärmen framför dig i form av personer, föremål, lappar och så vidare skulle du dra slutsatser och svara på frågor. Och det är precis vad man ägnar sig åt i The Rise of the Golden Idol också.
<bild>Vilken fånge hör hemma i vilken cell och vad heter egentligen alla? En av gåtorna på vägen.</bild>
Det är klurigt, men känns aldrig orättvist. Allt du behöver veta finns alltid framför dig, det är bara du, i form av detektiv som måste utföra noggranna undersökningar och verkligen ta in allt som ligger framför dig. Det kräver givetvis en del av dig som spelare, det kan jag inte sticka under stolen med, men när du väl lyckas komma på något du funderat över en längre stund infinner sig en riktigt angenäm känsla av att du har lyckats med något grandiöst, något storslaget. Om du inte har tålamodet finns det ett bra ledtråds-system som ändå inte ger några direkta svar utan bara en god hjälp på vägen till det du behöver ta reda på. Ledtrådarna inleds alltid med prompten "ta några djupa andetag" så att du får chansen att lugna dig och kanske kommer på det där du ville ta reda på innan du klickar dig vidare bland ledtrådarna. Snyggt gjort!
Det första spelet utspelade sig på 1700-talet. Det blir ett rejält hopp i uppföljaren där den gyllene statyetten istället har förpassats till en myt. Nu följer vi händelseförloppet under det sköna 70-talet där vi stöter på tidstypiska förekomster såsom hippies och drive-in-biografer. Det är med mycket träffsäkra penseldrag designteamet på Color Gray Games har målat upp sina scenarier. Med rätt enkla medel lyckas de förmedla otroligt mycket, och i motsats till föregångaren i serien så är det riktigt snyggt den här vändan. Förra spelet var faktiskt direkt fult – omgivningar och karaktärer som såg ut att vara halvdant målade i paint. Det såg mest ut som en önskan om att vilja vara utseendemässigt unikt och ett försök som tyvärr föll rätt hårt och långt ner i ett avgrundsdjupt hål. Men det kan vi glömma nu. The Rise of the Golden Idol är underbart att titta på med dess säregna handmålade stil. Och den här gången är inte alla miljöer statiska. Föremål och personer rör på sig, det händer mer och ser bättre ut på precis alla sätt och vis. Allt detta till ganska tillbakalutad, finstämd och lugn musik som inte gör något för att stjäla fokus från det viktiga i spelet – det visuella.
<bild>Designen är verkligen mitt i prick. Älskar de estetiska valen som Color Gray Games har gjort.</bild>
Handlingen tänker jag inte gå in på särskilt mycket alls. Som tidigare nämnt så tror man inte längre att den gyllene idolen har magiska krafter utan allt har passerats till en saga, en myt. Vi får möta hysteriska tanter, fängelsekunder dömda för mord, vetenskapsmän med dolda motiv och en och annan stukad ornitolog. Vi hoppar från miljö till miljö – ena stunden löser vi ett mord på en auktionsfirma för att sedan försöka klura ut hur en okänd fånge lyckades rymma från fängelset och vem som hjälpte honom att lyckas med den bedriften. Skulle jag berätta mer om handlingen så skulle jag berätta för mycket. Det här är ett spel man vill gå in i så blint som möjligt – även om jag absolut skulle rekommendera att du spelade första spelet om du inte gjort det innan. Har du inte det så är det inget måste, men det ger den där extra lilla kryddan till ett redan fantastiskt komponerat spel. Men som sagt, jag vill inte berätta för mycket. Gör jag det förstör jag garanterat upplevelsen för dig som vill spela spelet, och det är absolut inte min intention för jag tycker att så många av er som möjligt borde ta del av The Rise of the Golden Idol. Det är dock inte så att kvaliteten på fallen håller samma skyhöga nivå spelet igenom. Medan vissa av dem är direkt suveräna dimper det emellanåt ner fall som inte är fullt lika roliga och välkomponerade. De är dock aldrig direkt dåliga, men nog för att sänka spelupplevelsen ett litet hack nedåt på skalan.
Variationen är dessutom en annan punkt som förbättrats väsentligt sedan Case of the Golden Idol. Flera pussel av olika slag introduceras när man kommer närmre på vägen mot att lösa de 20 olika fallen som finns tillgängliga att lösa. Det är inte bara who-dunnit-pussel utan ibland ska du till exempel artbestämma fåglar, luska ut namnen på karaktärerna i en scifi-film eller lista ut vad olika knappar på den mystiska statyetten egentligen har för funktion. Det växlas fram och tillbaka och med hjälp av den grymt välimplementerade variationen blir det aldrig monotont eller tråkigt.
<bild>Vad den gyllene statyetten egentligen har för krafter och hur den fungerar är inte helt klarlagt.</bild>
Svårighetsgraden följer dig som spelare. De tidiga fallen du ska lösa är relativt lätta för att du ska lära dig spelmekaniken och hur deduktionen fungerar och därav hur ditt tankesätt bör gå. Efter att ha klarat av några fall och du tar dig till nästa kapitel märker du att svårighetsgraden hela tiden skruvas upp några hack men med resan du har i ryggen så har du som spelare erfarenheten och kunskapen som krävs för att kunna ta dig an de nya utmaningarna. Mot slutet av spelet blir det dock svårt – rejält svårt till och med. Jag beväpnade mig med papper och penna och skrev anteckningar samtidigt för att lättare hålla reda på all information. Det kanske kan bli lite överväldigande för den som inte vet vad den ger sig in på – men är man villig och beredd på att lösa scenarion och fall som är konstiga, märkliga och skruvade av nästintill episka proportioner så är det värt det. Allt är modellerat med otrolig fingertoppkänsla och ibland sitter man med hakan i golvet när aha-upplevelserna radar upp sig. För, man vet aldrig åt vilket håll den här berättelsen ska gå. Skruvat är det, som sagt och det med underfundighet, en stor dos humor och utsökt utförande.
Skulle jag vara tvungen att klaga på något så hittar jag bara pyytesaker att lyfta fram. Jag har spelat det på Xbox, och med det i åtanke så är det helt klart bättre lämpat att spela på en PC med en datormus i handen. Kontrollen i spel av peka- och klicka-karaktär bör spelas på PC helt enkelt men Color Gray Games har gjort det så bra det egentligen går här – men ska du spela The Rise of the Golden Idol rekommenderar jag verkligen (!) att du gör det vid en dator. Det här spelet förtjänar så bra förutsättningar som möjligt, och det har det inte när du har en handkontroll i handen.
<bild>Ett väldigt varierat och alltid lika skruvat persongalleri.</bild>
The Rise of the Golden Idol är ett av årets absolut bästa spel i min mening. Det levererar ungefär samma upplevelse som föregångaren gjorde men gör allting några snäpp bättre och med större variation. Aha-upplevelserna och den där ack så sköna känslan som pumpar dopaminet med maxfart i hjärnan när man lyckas lösa ett svårt fall är belönande på nivå elva på en tiogradig skala. När Color Gray Games dessutom gjort hemläxan och skippat den hemska, avskyvärda, urfula stilen ettan hade och bytt ut den mot en stil som spelar an på alla strängar på min lyra kan jag inte rå för att bli lite lätt euforisk. Tillsammans med {Lorelei and the Laser Eyes} levererar The Rise of the Golden Idol pusselunderhållning på en sällan skådad nivå. 2024 är ett bra spelår för dig som, likt mig, njuter av toksvåra men rättvisa och belönande pusselspel. Det är ett helt underbart bra spel där kvaliteten bara svajar lite-lite-lite grann någon gång och bör för allt i världen inte missas. På samma sätt som jag inledde recensionen tänker jag att det är passande att avsluta den – med en hel radda hyllande adjektiv. Det här är ett utomordentligt, fantastiskt, utsökt mästerverk till spel som bara saknar några små-små pusselbitar för att bli en fullpoängare.