Det finns såklart gott om spelare som verkligen älskar den här följetongen för vad den är, och inget mer. Som vi alla vet finns det ofta ett stort värde i att saker är som de alltid varit, särskilt i dagens spelvärld där allt är utbytbart och ofta lite väl flyktigt. Med det sagt börjar det här konceptet kännas både en liten smula tunt och en aning enformigt, om du frågar mig.
Året är 1944 (ännu en gång). Spelaren axlar i Resistance rollen som den brittiske prickskytten Harry Hawker som får i uppdrag att knäppa en himla massa vrålande nazister och stoppa uppdrag "Wunderwaffe" (och nej, det är ingen Wünderbaum-doft) som är ett motdrag mot de allierades inplanerade dagen D-invasion. Den moderna världens välstånd står på spel och allt hopp läggs i Harrys mycket kapabla händer. Skjut för brinnande livet. Rädda världen undan Adolf och hans mordiska kumpaner.
Sniper Elite: Resistance består av två enorma, open world-baserade jätteuppdrag som Harry måste genomföra och de är båda väldigt väl designade, något som Rebellion blivit skickliga på såklart efter alla spelen i denna framgångsrika spelserie. Du kommer att färdas genom en sönderbombad fransk by, ett stort hotell som Nazisterna omvandlat till deras högkvarter, ett Nazist-slott, nazzarnas obehagliga underjord-labb, bunkrar och en fransk vingård som kryllar av Hitlers hejdukar.
Spelet följer samma öppna design som Sniper Elite 5 och, precis som Hitman, kan du välja att slutföra uppdrag på många olika sätt. Du kan låta ditt prickskyttegevär tala, men du kan också välja att vara smygande och låta din tystade pistol vara ditt primära vapen. Du kan till och med bli rent personlig och smyga dig på fienden och mörda dem med din kniv. Eller kanske en kombination av alla tre – det är helt upp till spelaren och som alltid fungerar det ganska bra. Uppdragen utvecklas längs vägen, med olika delmål som dyker upp när du samlar in underrättelser eller lyssnar på tyska soldater som pratar med varandra.
Vid sidan av det övergripande målet för ett givet uppdrag kan du välja att gå efter till exempel en högt uppsatt medlem av SS som finns någonstans på kartan och du kan leta efter olika hemligstämplade dokument, filer från motståndet eller personliga brev från några av karaktärerna som uppdraget handlar om. Om du vill hitta allt och spelar på en av de högre svårighetsnivåerna kan vissa av uppdragen ta uppåt tre timmar att slutföra. Den mest underhållande delen är fortfarande att sitta högst upp i ett kyrktorn under täcket av den högljudda ringningen av kyrkklockor och plocka bort den ena fienden efter den andra. Ditt prickskyttegevär är precis lika effektivt som det någonsin varit och beroende på vilken svårighetsgrad du spelar på måste du ta hänsyn till vind och väder och hur ditt mål rör sig (du måste skjuta något före målet för att träffa det) , och du måste också tänka på att din kula kommer att förlora höjd på väg mot målet.
<bild>Grafiken ser ut att härstamma från förra konsolgenerationen.</bild>
Ett lyckat dödande över flera hundra meter belönas som alltid med den välbekanta och brutala killcamen. Här följer du din projektil i slow motion genom luften och när den träffar fienden ser du hur den krossar lårbenen, en ryggrad, eller skalle och hur de inre organen slits isär, beroende på var du träffar. Och nu undrar du säkert om du fortfarande kan skjuta nazister i testiklarna; och ja, du kan. Så där har du det. Kampanjen kan spelas antingen ensam eller sida vid sida med en vän i co-op. Utöver kampanjen finns det olika flerspelarlägen som {Team Match} (två lag med upp till åtta spelare), {Squad Match} (fyra lag med upp till fyra spelare) och det utmärkta spelläget {No Cross} är tillbaka. {No Cross} är en sorts {Team Deathmatch} där lagen separeras av en bit ingenmansland som ingen kan korsa, så fokus ligger enbart på att döda varandra på avstånd utan att oroa sig för att bli överkörda av att närma sig fiender.
<bild>Banorna är enorma och det öppna upplägget fungerar klockrent.</bild>
Du kan också invadera andra spelares kampanjer som den fruktade krypskytten Jäger och göra det svårare för den andra spelaren att slutföra kampanjuppdraget. Survival är ett slags hordläge och i de nya Propaganda Challenges, som låses upp genom att hitta propagandaaffischer under kampanjen, får du spela som medlemmar i Resistance i ett antal utmaningar. Sammantaget är flerspelardelen av {Sniper Elite: Resistance} ganska trevlig och underhållande i mindre portioner, men det finns inga större förbättringar jämfört med de tidigare spelen – och för mig är {Sniper Elite} en enskild spelare, eller co-op, spel, men det är bra att de relativt många flerspelarlägena finns för den som vill lägga tid på dem.
Eftersom {Sniper Elite: Resistance} är så nära modellerad till de tidigare spelen, finns några av dessa spelens svagheter fortfarande i Resistance. Detta är mest uppenbart kring artificiell intelligens. Fiendens förmåga att se spelaren kan variera från obefintlig till nästan övermänsklig, och det senare är särskilt frustrerande. Ibland verkar det som om fienden kan se genom väggar och att de har syn skarp som en kungsörn, eftersom de kan se dig från de konstigaste vinklarna och över mycket långa avstånd. Andra gånger kan de kliva ovanpå liket av en av sina kompisar utan att inse det, så AI:n är väldigt ojämn och det påverkar spelet. Speciellt i stealth-spel, där mycket av erfarenheten är knuten till hur fiender reagerar och hur du kan manipulera dem, är AI:n väldigt viktig och Sniper Elite har fortfarande inte riktigt fattat den delen rätt.
<bild>Prickskyttemekaniken är vid det här laget riktigt bra.</bild>
Tekniskt sett är grafiken lite gammal (simpel), eftersom ljus, skuggor och ytor inte är i paritet med de snyggaste spelen 2025, men den enkla visuella kvaliteten vägs lyckligtvis upp av riktigt bra design och några mycket, som nämndes i början, väldesignade och stora nivåer. Det finns dock vissa problem med att ytor inte alltid laddas tillräckligt snabbt, du kan ibland gå genom väggar, NPC:er går genom varandra, du kan fastna i din omgivning och fiender kan falla genom världen när de dödas. Detta bör dock fixas i en patch strax före release, har Rebellion lovat oss. Så, hur sammanfattar du det här spelet? {Sniper Elite: Resistance} känns mycket som de tidigare spelen – och det är inte nödvändigtvis ett problem. Jag är säker på att det kommer att slå an hos den nu stora och lojala skaran fans som Sniper Elite-serien har – och jag är en av dem. Resistance har justerats här och där, men jag hoppas att Rebellion snart kommer att renovera och förnya saker och ting. Den artificiella intelligens som har plågat serien så länge jag kan minnas är en av delarna som skulle behöva omarbetas inför framtida delar.
<bild>Kill Cam förblir en av de bästa delarna med denna spelserie.</bild>
{Sniper Elite: Resistance} är inte ett spel för alla, utan i allra högsta grad ett spel för fans av serien. Du behöver mängder av tålamod och viljan att sitta i flera minuter och granska din omgivning genom din kikare, upptäcka fiender och planera en fungerande, hållbar stridsplan. Det finns gott om möjligheter att bli en riktig prickskytt genom att justera svårighetsgraden, speciellt på de högre svårighetsnivåerna kräver det både finess och kreativitet för att överleva, och det är jättebra att du har möjlighet att vara så kreativ i att genomföra de olika uppdragen. Fiendernas artificiella intelligens är dock fortfarande ett problem som kan förstöra upplevelsen på vissa ställen. Som sagt, det är fortfarande konstigt tillfredsställande att träffa ditt mål på hundratals meters avstånd och den coola och lite groteska kill-cam gör det ännu roligare. {Sniper Elite: Resistance} är precis vad du förväntar dig att ett Sniper Elite-spel ska vara.