Det så populära Metroidvania-konceptet har precis som de flesta genrer stabila grundpelare som gör det hela familjärt. Saker vi förväntar och som vi önskar oss. För på flera vis är det ju just detta vi gillar; att få dessa saker som definierar en genre i sig men som sedan kan överraska och underhålla oss med alltifrån det visuella till atmosfär. Just dessa två faktorer är det som jag tycker Blade Chimera lyckas allra bäst med. Den ganska enkla pixelgrafiken är fin, nostalgisk och blandat med ett cyberpunk-temat passar det fint ihop. Miljöerna är,sånär som på en del trista korridorer, fina att se på och passar dessutom väldigt bra i handhållet läge på Nintendo Switch. Det är ett enkelt äventyr att dra igång och komma in i och man har hela tiden bra överblick över det som sker på skärmen.
Berättelsen som sådan är simpel; du spelar som Shin, som är en demonjägare vilket följdaktigen leder till att du slaktar demoner i olika skepnader. Den spelmekaniska huvudsakliga ingrediensen här är Lux, en demon som slår följe med dig och som man bär med sig i form av ett svärd. Du kan sedan använda detta – inte bara som ett vapen, utan för att försvara dig, till att skapa avsatser eller för att reparera objekt, väggar och broar som gör att du kan ta dig vidare. Just det sistnämnda känns dock lite överflödigt då en bro, vägg eller ett annat föremål för att nå en högre höjd syns som en ikon där det är möjlighet att göra det. En knapptryckning senare och så återskapas det. Det är alltså inte särskilt finessrikt och objekten är liksom förutbestämda och markerade på skärmen. Pussel i sin allra enklaste form kan man alltså säga. Det ger lite variation till ett annars ganska monotont äventyr att få använda svärdet i lite olika sammanhang även om det dock är väldigt enkelt utfört. Det känns lite mer som en knapptryckning extra för att ta sig vidare än ett rejält hinder, men ja, det adderar åtminstone någon liten variation.
<bild>Svärdet kan användas till både försvar och som vapen.</bild>
Spelets action blir mycket av det samma. Fiender som traskar fram och tillbaka, eller gör små hopp eller skjuter olika sorters projektiler. De sväljer en del bly innan de exploderar och det är vad vi bjuds på tillsammans med lite mer storslagna bossar. Fienderna känns överlag ganska tråkiga i både design och hur de agerar och är mer ett hinder än någon utmaning. Du får peppra tills de dör helt enkelt eller använda svärdet för att skapa en barriär som de går in i och snabbt förintas. Det går att återkalla svärdet och då gör det skada till det i sin väg när de flyger tillbaka till Shin. Gällande bossarna blir utmaningen och finessen lite bättre och de är dessutom rätt fräcka i hur de ser ut och kräver åtminstone lite taktik för att besegras. Med all action som detta erbjuder hade jag nog hoppats på lite mer fart, fläkt och utmaning.
<bild>Spelets bossar är stora och coola.</bild>
Det finns övriga saker som ett väldigt avskalat färdighetsträd så naturligt nog går man upp i nivå när man dödar fiender. Det går även att köpa på sig nya vapen och elixir för att återfå liv samt de magipoäng som svärdet kostar att använda. De verkliga framstegen och möjlighet att ta sig förbi vissa hinder, ligger klassiskt låsta bakom exempelvis en boss eller att ta sig till en viss punkt på kartan. Det kan vara ett få ett passerkort eller lära sig en förmåga som gör att man når ett nytt område. Överlag är det dock väldigt linjärt med en klar utstakad väg. Det finns heller inte jättemycket övrigt att utforska eller upptäcka vilket gör hela färden genom miljöerna väldigt monoton.
Blade Chimera gör ingenting direkt nytt. Kartan ser och känns bekant ut i sitt utformande med låsta passager du kan nå först senare. Som väntan för genren liksom. Det känns ganska innehållslöst och väldigt klassiskt. Det mesta är avskalat men det är heller inte direkt tråkigt gällande sin spelbarhet. Men lite som att det saknas något unikt. Berättelsen är i stort sett icke-existerande sånär som på lite dialogrutor och det är främst äventyrets action och plattformande som får ta förarsätet. Det är lite synd att denna biten inte erbjuder lite mer finess eftersom det blir väldigt mycket av samma stuk; ta dig genom rum, hoppa lite, skjuta lite och så sakta ta sig framåt till nästa rum. Det blir fort upprepande trots miljöombyten.
<bild>Miljöerna är fina med läcker pixelgrafik.</bild>
Presentationen med pixelgrafik gillas ju, givetvis, men tyvärr är spelets musik inte särskilt minnesvärd vilket drar ner hela intrycket lite. Jag gillar dock följsamheten i Shins animationer som dock inte helt går hand i hand med responsen i kontrollen. I plattformshoppandet känns det inte riktigt så responsivt jag hade önskat och siktet har en tendens att justeras lite märkligt när man framförallt ska ta sig an flygande fiender. Det är dock ingenting här som egentligen kräver otroligt tight spelkontroll, men det är lite frustrerande att missa ett hopp för att kontrollen svarar lite segt eller att Shin liksom låser siktet åt helt fel håll.
Det känns i mångt och mycket som ett simplare indiespel som inte på något vis är dåligt eller tråkigt. Det är som helhet bara lite för avskalat och utan att direkt överraska eller bjuda på någonting som känns direkt jättespännande. Spelet kommer med en låg prislapp och riktiga hardcore-fans av genren kan säkerligen få sig några timmar av helt okej underhållning.